Något nytt har vaknat till liv

Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund.  De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.