Ett alldeles nytt, oskrivet blad

* bild från morgueFile.com

Ibland har vi planer och förhoppningar om att kunna åstadkomma en betydande förändring i våra liv. Då och då vill vi helt enkelt göra en helomvändning. 

Tanken på att få börja om från början lockar oss och förför. 

Att kunna få starta på nytt, att få en ny chans och en ny möjlighet känns nästan som att få ett nytt liv. Det känns behagligt fräscht och det fläktar underbart när nya vindar blåser in i våra liv. Vi fylls av glädje och inspiration och självkänsla och livslust.

Och vi tänker att om vi bara kunde få stryka ett streck över allt det gamla, allt det där som gnager och skaver och stör så skulle vi sätta igång. Om vi bara kunde få sudda ut och radera och glömma bort våra snedsteg och våra felaktiga beslut och alla de gånger som vi ramlat och slagit oss och alla de gånger vi gett efter för något som vi bestämt oss för att vi definitivt ska motstå. Om vi bara kunde få det. Då. Då skulle folk få se. För då skulle vi äntligen lyckas. Då skulle vi inte göra några fler misstag.

Och redan här banar vi väg för vårt nästa fall. Vi lägger ut snubbeltråd åt oss själva och minerar vägen där vi tänkt oss att gå och sedan undrar vi varför vi inte kommer längre, varför just vi alltid ska snava och snubbla och kliva på minor och aldrig nå fram dit vi vill. Och vi känner oss små och svaga och bedrövligt misslyckade. 

Alldeles i onödan.

Vi tror att vi måste vänta till en lämplig tidpunkt någon gång i framtiden då vi kan starta om och börja leva vårt nya liv. Att vi får lov att vänta till nästa måndag, tills hösten är här, eller kanske rent av ända till årsskiftet. Och vi inbillar oss att om vi ska kunna åstadkomma en förändring i våra liv, måste vi vara strängt disciplinerade och obarmhärtiga mot oss själva och stålsätta oss. Vi tror att om vi gör det minsta misstag så får vi gå hela vägen tillbaka till Gå. Och så ger vi upp. Vi stannar. Och vi struntar i att genomföra den där förändringen. Vi låter bli att träna eftersom det ändå inte blir lika regelbundet och hårt och ofta som vi hade tänkt oss. Vi struntar helt i vårt löfte om att undvika socker eftersom att vi redan fallit för frestelsen vid ett enstaka tillfälle eller två. 

Vi tror att vi måste vänta till ett speciellt och särskilt tillfälle innan vi börjar. 

Och att vi inte får göra några misstag.

Men det är aldrig sant. Vi kan börja nu, idag, i samma ögonblick som vi har bestämt oss. Vi kan börja vilken veckodag som helst, vid vilken tidpunkt under dagen som helst och vid vilken årstid som helst. Och vi behöver inte gå spikrakt fram på vår utvalda väg för att vi ska komma någon vart. Vi behöver inte vara felfria och fläckfria och så förberedda att vi aldrig mer riskerar att falla omkull innan vi sätter igång. Tvärtom. Vi kommer att lära oss på vägen. Vi kommer att falla, vi kommer att snubbla och misslyckas och ta rejäla snedsteg då och då. Men det hör liksom till. 

Det är en del av själva livet. 

Nästa ögonblick av våra liv vilar som ett alldeles nytt, oskrivet blad precis framför oss. Det finns alltid chans att välja om och välja nytt och göra annorlunda och göra en förändring. Närsomhelst. Idag. Just nu. 

Vi behöver inte vänta på den rätta tidpunkten. 

Vi behöver bara sätta igång. 

Det tomma, oskrivna bladet ligger alldeles framför oss. 

Och det är vårt att fylla i precis som vi vill.