Om jag fick bestämma skulle det vara slut med alla dessa nedläggningar av väl fungerande och inte helt sällan nyrenoverade avdelningar och sjukhus. I min värld rimmar det illa att minska antalet sjukhusplatser i ett land där både befolkningen och vårdbehoven ökar. Jag skulle utöka antalet vårdplatser. Redan igår. När det kommer rapporter från sjukhus efter sjukhus att trycket på akutmottagningarna ökar, när överbeläggningarna ökar konstant, när patienter blir hemskrivna trots att de faktiskt behöver ytterligare vård, när det sker misstag med olyckliga konsekvenser för att det är en ohanterlig situation för alla inblandade, talar det sitt eget tydliga språk. Vårdplatserna i det här landet räcker helt enkelt inte till. Punkt.
Om jag fick bestämma skulle politikerna och beslutsfattarna få komma på ett obligatoriskt besök mitt i verkligheten på akuten en vanlig måndagkväll. Så att de skulle få se vad det egentligen handlar om. Och vilket kaos det vanligtvis är. Att det i kölvattnet efter deras fattade beslut finns verkliga människor av kött och blod som blir hårt drabbade. Människor som inte kan hålla sig flytande längre och som förlitar sig på de livlinor som vi kastar ut till dem.
Om jag fick bestämma skulle politikerna få se hur personalen, som nu i sommar jobbar så mycket övertid att de knappt vet vad de heter längre, gör allt för att ge en god vård men hur ekvationen är svår att få ihop eftersom resurserna helt enkelt inte räcker till. De skulle få se listor på all personal med en enorm kompetens som sagt upp sig på grund av den omöjliga och fullständigt kaosartade situationen. Och jag skulle visa på hur personalen på golvet oftast är så stressade när det är dags för deras halvtimmes lunch att de inte kan äta något. Eller kastar i sig maten.
Om jag fick bestämma skulle det läggas pengar på att det fanns tillräckligt med material att tillgå. På akuten skulle det finnas tillräckligt med väl fungerande EKG-apparater, termometrar, blodtrycksmanschetter och andra nödvändiga saker. För att få arbetet att flyta mer effektivt och smidigt. Och för att det i vissa fall kan rädda liv.
Om jag fick bestämma skulle jag hellre än att lägga pengar på att ständigt anställa och utbilda ny personal göra allt jag kunde för att få den erfarna personalen att stanna kvar. Och känna sig uppskattad och värdefull och att de har en rimlig lön.
Jag skulle låta erfarenhet och kompetens löna sig. Och jag skulle göra allt för att inte låta personalen behöva jobba alltför mycket övertid när belastningen är hög och situationen är som den är.
Om jag fick bestämma skulle jag se till att det fanns tillräckligt med personal ute på golvet. Där patienterna finns.
Och där kampen mellan liv och död utkämpas, dygnet runt, året om.
Så att patienterna kunde få den hjälp de behöver. När de behöver den. Så att ingen behöver ligga i timtal och vänta på att få hjälp till toaletten. Så att ingen behöver vänta alldeles för länge på att få smärtlindring.
Om jag fick bestämma skulle jag prioritera lite annorlunda.
För jag tror att det är viktigt med en väl fungerande sjukvård.
Jag anser att människor som har betalat skatt i hela sitt liv bör ha rätt till hjälp och vettig vård när de inte längre klarar sig själva. Jag tycker att människor som inte kan stå på sina ben längre, som inte orkar eller kan äta eller dricka, som inte kan sköta sin medicinering eller ta hand om sig själva ska få den hjälp de behöver.
Jag ser hur resursbristen inom sjukvården drabbar just dem som har det som tuffast.
De sjuka och svaga och chockade, de orkeslösa och uppgivna och smärtpåverkade, de ensamma och olycksdrabbade och otursförföljda.
De som inte orkar säga ifrån.
Det är dags att vi börjar prioritera annorlunda.
För ett människoliv kan inte mätas i pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar