När har du tid att vara sjuk?

                                                                          * bild från morgueFile.com
Vi har inte tid att vara sjuka.
En av de absolut vanligaste kommentarerna jag hör på mitt jobb är "jag har inte tid med det här". Det är alltid något annat som pågår. Alltid något annat som måste prioriteras först. Alltid någon som väntar. Svärmor som skulle komma på besök. Katten som jamande och alldeles utsvulten sitter ensam hemma. En konsert. En resa. Ett flyg att hinna med. En livsviktig deadline på jobbet. Ett mail som måste skickas. Jag har hört det mesta.

Sjukdom drabbar oss ofta när vi minst av allt väntar oss det.
När vi helt aningslöst traskar runt i vår vardag och pysslar och donar med vårt.
När vi minst av allt har tid eller lust eller ens möjlighet att vara sjuka eller skadade.
När vi har fullspäckade scheman som inte går att rubba.
Eller när vi har något vi har sett fram emot en lång, lång tid precis framför oss.
När vi är mitt uppe i någonting vi absolut inte kan avbryta.
När vi har fullt upp med att leva våra liv.
Så kommer plötsligt sjukdomar och stör. Avbryter.
Blandar sig i hur vi ska leva våra liv.

Olyckshändelser och sjukdomar drabbar oss utan att någon frågar oss om lov, utan att vi har gett vårt tillstånd eller vårt godkännande eller vår välsignelse. Utan att någon ber oss att kolla i förväg i våra fullspäckade almanackor om när vi har tid och möjlighet att vara sjuka. Precis som Följeslagaren dyker dessa besökare bara upp i våra liv, oinbjudna och oönskade och skakar om vår värld. Ändrar våra livsvillkor på ett enda litet ögonblick. Drar undan den trygga plattformen som vi står på och får oss fullständigt ur balans. Plötsligt tycks vi stå osäkert balanserande på en lina mitt ute i ingenstans med ett bråddjupt mörker under oss och överallt runtomkring oss.

Sjukdomar och olyckor sveper alltid oinbjudna in i våra liv och ruskar om oss. Hårt och obarmhärtigt och hänsynslöst. Men inte sällan leder de oss i en helt ny riktning, får oss att upptäcka och uppskatta nya värden i livet, kanske ett nytt sätt att leva. När vi drabbas stängs det dörrar omkring oss och ljuset släcks och vi famlar trevande i mörkret. Ibland under en lång tid. Men så märker vi en dag att det finns andra dörrar att ta sig ut igenom, och vi upptäcker att ljuset fortfarande finns kvar därute.

Ibland får vi oväntat och oönskat besök.
Och vi har inte tid.
Men kanske, kanske, får vi göra plats i våra almanackor för oss själva.
Och tillåta oss lite tid för att tillfriskna innan vi kör på i full fart igen.
Tillåta oss att läka våra sår.
Kanske betyder vår egen hälsa och vårt eget välbefinnande en hel del trots allt.
Kanske blir våra liv lite lättare att leva om vi accepterar att vi inte kan planera och förutsäga allt.
Att vår tillvaro kan vändas upp och ner på kortare tid än det tar för oss att ta ett enda andetag.

Vi är nämligen inga maskiner.
Vi kan inte ignorera våra kroppar och dess behov i all evighet.
Vi kan inte bortse ifrån att vi behöver tid för återhämtning och vila.
Vissa saker är helt enkelt inte upp till oss att bestämma över.
Men vi kan bestämma över hur vi ska handskas med dem när och om de dyker upp i vårt liv.

Och vi kan bestämma vad som är viktigast för oss.
Om vårt jobb kommer först.
Med alla våra plikter och måsten och uppgifter och krav.
Om alla andras behov och önskningar betyder allra mest.
Om det är viktigast att vara duktig och bäst och lyckad och framgångsrik.

Eller om vi värdesätter vårt eget liv så högt att vi inser att vi behöver vara lite mer rädda om oss.