För en del av oss är den en välsignelse och en sällsynt och dyrbar gåva.
För en del av oss är den som ett uppfriskande regn en kvalmig och varm sommardag och som ett silkeslent och skyddande plåster på vår skavande själ.
Och för en del av oss är den en förbannelse och ett gissel, ett kvävande fängelse och en skrämmande mardröm som tycks vara helt omöjlig att vakna upp ur.
Ensamheten kan befria oss eller förslava oss, den kan fylla oss med sprudlande lycka och innerlig frid eller väcka vår ångest, strö salt i våra sår och kanta vår väg med tistlar och vassa stenar som gör oss illa.
Ensamhet som är efterlängtad skapar andrum och utrymme och plats för återhämtning och centrering och eftertanke. Ensamhet som är efterlängtad öppnar upp för nya möjligheter och ger näring åt drömmar och fantasier. Ensamhet som är efterlängtad och innerligt önskad skänker tid som den vackraste av sina gåvor.
Medan ensamhet som är fruktad och oönskad och ovälkommen kan vara förödande och ohyggligt tung att bära. Den ensamheten kan leta sig inåt, ta plats i mitten av våra liv och slå rot där. Den kan hota med att aldrig någonsin ge sig av igen.
Att aldrig någonsin släppa greppet den har om oss eller släppa oss fria igen.
För när den väl har slagit rot och gjort sig hemmastadd i våra liv är den svår att jaga bort. Ofrivillig ensamhet kväver och stänger in och försvagar och orsakar sorg och bedrövelse och ljudliga suckar.
Så många i vårt samhälle idag är förfärande ensamma.
Många människor sitter ensamma dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
Utan att ha någon att prata med, skratta med, dricka kaffe med, spela bridge med, baka kakor åt eller gråta ut hos.
Då och då söker sig några av de allra ensammaste till akuten och ber om hjälp.
De söker för att de inte står ut en dag till med denna ändlösa ensamhet.
Och det i en storstad full av människor.
Befolkningen växer och ensamheten växer. Vi skulle behöva ha enkla lokaler dit folk kunde gå och där de kunde sitta och läsa sin tidning med folk omkring sig, eller ta en kopp kaffe, eller spela ett parti schack, eller ha möjlighet att se på nyheterna ihop med andra. Vi skulle behöva ha lokaler dit folk kan gå och bara umgås, laga mat tillsammans, se på film och ha möjlighet att diskutera filmen efteråt med andra, spela pingis, ha möjlighet att bolla tankar och idéer med andra, ja, vad som helst, bara det finns andra människor runtomkring .
Det borde finnas fritidsgårdar för vuxna.
Det behövs fler naturliga mötesplatser där tankar kan delas och idéer kan få växa till sig och gro, ställen där den ofrivilliga ensamheten förlorar sitt järngrepp om sina arma fångar och sakta försvinner bort i fjärran.
För att aldrig, aldrig någonsin återvända.
6 kommentarer:
Påtvingad ensamhet är aldrig bra, men självvald ensamhet kan, som du säger, vara en befrielse.
Alla behöver nog vara ensamma då och då, men lagom är bäst.
Håller med Mats här ovan!
Jag skulle vääääldigt gärna jobba med "vuxenfritids"!! Det är faktiskt nåt jag har funderat på hur man ska kunna "få till"!!
Det finns ju inga pengar i det, så kommuner och stat verkar totalt ointresserade av nåt liknande!
Och jag tänker: "att de inte fattar att individens välmående också borde räknas med i budgetarna"!! För visst finns det pengar i det!! Pengar att spara på att människor förmodligen inte behöver söka vård lika ofta, plus att välmående medborgare är den största tillgången för ett land!! Men det fattar inte beslutsfattarna...! *Suck*
I alla fall... Här kommer svar på din kommentar på min blogg:
Trött men nöjd har vi nu kommit hem igen! Vi hade en fantastisk dag, och riktigt tur med vädret!
Osten och messmöret är inte svårt att göra - bara tidskrävande och lite pyssligt! Men rätt kul, och framför allt gott!! :D
Vill du prova att göra Paneer själv, så får du här länken till mitt första blogginlägg om hur man gör Paneer:
http://anneli-in-da-house.blogspot.com/2011/07/paneer.html
Kanske har invandrarna (åtskilliga av dem i alla fall) något att lära oss etniska svenskar. En reflektion med tanke på vad man ser av naturlig samvaro i områden som Akalla, Rinkeby osv.
Annars är ju detta något i industrialismens spår - långt tillbaka i tiden. Närhet på alla plan som det var i det gamla bondesamhället går ju inte att återskapa, men det gäller ju att i "den urbana miljön" fylla det tomrum som till stor del uppstått så bra som möjligt.
Kanske är verkligt liv samvaron med andra. Att det först då, i samspel med andra, som man växer. Men det förutsätter en sorts återhämtning, förutsätter ensamhet med egna tankar då och då. Ett växelspel, som allting annat, in- och utandning.
Hej Mats!
Precis. Det är bara så sorgligt att påtvingad ensamhet är så skrämmande vanlig, kanske betydligt vanligare här i Stockholm än ute i landet.
Och att folk mår så dåligt av sin ensamhet att de inte ser någon annan lösning än att ta sitt liv. Eller sluta äta och bara dricka sprit i syfte att få dö. Eller att folk är så ensamma att de väljer att komma in till oss på akuten bara för att få sällskap. Ibland flera gånger i veckan, år efter år.
Jag håller förstås med, lagom är bäst och en bra balans är som alltid önskvärd.
Hej Anneli!
Jag tror det skulle spara stora summor åt samhället och visa sig vara rena guldgruvan efter ett tag med vuxenfritids. Tanken är ju att våra äldreboenden och servicehus ska fungera på ett liknande sätt, men det gör de ju inte eftersom folk som får flytta dit ofta är i alldeles för dåligt skick för att orka umgås. Och det är inte bara de äldre jag tänker på. Vuxna människor i alla åldrar behöver ställen dit de kan gå och bara umgås. I Stockholm finns det knappt ett kafé som är öppet efter nio på kvällarna. De flesta stänger betydligt tidigare.
Välmående medborgare är verkligen den största tillgången för ett land! Det är märkligt att inte beslutsfattarna inser det.
Hej Bengt!
Det har de definitivt, tror jag.
Vi låser in oss och håller oss ofta för oss själva, vilket förstås bidrar till att vi blir så ensamma. Och om någon räcker ut en hand eller erbjuder oss sällskap tror vi att de tänker lura oss på något sätt. Vi behöver bli mer orädda och öppna i vår kontakt med andra. Och kanske lite mer spontana.
Ja, jag undrar om det inte är i samvaron med andra som vi blir synliga också för oss själva. Och börjar definiera vilka vi egentligen är och faktiskt vill vara. Ett liv där ingen ens vet om att man finns till känns outhärdligt tomt och sorgligt. Ett helt liv där ingen undrar vad man gör eller hur man mår eller vad som händer känns märkligt ihåligt.
Samtidigt som vi förstås behöver egentid och ensamhet ibland.
Mycket fint uttryckt, som in- och utandning.
I ett ständigt växelspel.
Skicka en kommentar