När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.