Som en droppe av rent och friskt vatten

                                                             * bild från wikipedia


Vi tror att det inte spelar någon roll.
Att det vi säger och det vi gör faktiskt är så obetydligt att det inte räknas.
Att det inte märks. Och vi anar inte att våra vassa ord lämnar djupa sår efter sig.
Och vi vet inte att den spontana kram vi gav vår vän fortfarande värmer henne under sömnlösa nätter. Och vi ser inte att vår arbetskamrat funderar på det där vi sagt för så länge sedan och som fortfarande skaver och gör ont och irriterar. Och att vi faktiskt förhindrade ett självmord den där dagen då vi stannade och pratade med den där berusade mannen på bänken.

Och vi vet inte att den tröst vi gav häromdagen upplevdes så ljuvlig och underbar och livgivande som om den var en droppe av rent och friskt vatten på en uttorkad och sprucken tunga.
Och vi har ingen aning om att vi används som ett avskräckande exempel i vissa sammanhang.
Och som ett lysande föredöme i andra.

Vi tror att vi obemärkt passerar förbi världen och att vi inte lämnar det minsta spår efter oss. Vi tror att allt det vi säger bara försvinner bort i tomma intet. Att alla dessa ord vi sagt och viskat och skrikit och stammat fram och ibland basunerat ut från hustaken bara löses upp och blir till ingenting bara för att tid passerar och vänner passerar och olika miljöer passerar och för att vi själva glömmer bort vad vi sagt där och då. Och vi tror att allt det vi gör eller allt det vi låter bli att göra bara påverkar oss själva i våra egna liv.

Men där misstar vi oss.
Vår närvaro i andras liv kan friska upp som en droppe av rent och friskt vatten en stekande het sommardag.
Och vår närvaro i andras liv kan skaka om och väcka till liv och skrämma bort.

Det är så lätt att vi glömmer bort vilka vi är. Vi glömmer bort att vi faktiskt påverkar och vi inspirerar och vi engagerar och vi förändrar allt där vi går fram i vårt liv.
Vi gör skillnad. Betydligt mer än vad vi tror. Betydligt mer än vad vi kan ana.
Och antagligen betydligt mer än vad vi skulle vilja ibland.

Det spelar roll. Det spelar roll vad vi säger till grannen vi möter i trappuppgången.
Det spelar roll om vi hälsar på våra kollegor när vi kommer till jobbet på morgonen eller om vi surmulet låter bli att göra det. Det spelar roll om vi älskar vårt arbete och fylls av glädje och energi när vi arbetar eller om vi hatar varje minut av det och känner oss utmattade och slutkörda och urholkade. Och det spelar roll om vi ser någon fara illa och vi låter bli att göra något åt det. Det spelar roll hur vi beter oss mot varandra och det spelar faktiskt roll vad vi säger.

Och i dessa dagar när ondskan ännu en gång har visat oss sitt fula ansikte så kan vi påminna oss om att vi kan göra skillnad. Vi kan finnas där när någon behöver oss.
Vi kan välja att visa vänlighet och kärlek och omtänksamhet istället för att irritera oss på småsaker som ändå inte betyder något.

Överallt där ondskan visar sig följer outsäglig sorg och vanmakt och smärta och ilska i dess fotspår. Och vi står förvirrade och förtvivlade och handfallna och skakade och vi vet inte hur vi ska hantera det vi ser och det vi hör. Och det verkar fullständigt obegripligt och omöjligt att förstå hur jorden ens kan fortsätta sitt eviga snurrande runt sin axel när ondskan har slagit till.
Och hur livet bara kan fortsätta. Som om ingenting har hänt.

Det spelar faktiskt roll vad vi gör och hur vi går vidare.
Varje dag har vi möjlighet att göra skillnad.
Vi kan sträcka ut en hand till den som skådat in i ondskans ansikte och blivit bränd och skrämd. Vi kan hjälpas åt att bära dem som inte orkar ta ett enda steg till.
Vi kan visa mod och stanna kvar och lyssna när någon behöver få prata om vad som hänt.

Och vi kan välja att bli medvetna om att vi faktiskt påverkar andra runtomkring oss med det vi säger och med det vi gör.