Helt utan start- och landningsbana

                                                                     * bild från wikipedia


För de allra flesta av oss är vårt hem en trygghet i våra liv, en startpunkt och en utgångspunkt för varje ny dag, en underbar viloplats efter en lång dags arbete, en oas där vi fyller på med nya krafter och en källa till glädje och ro och harmoni. Vi har vår alldeles egna skyddande plats på jorden, vår egen lilla vrå, där ingen kan nå oss om vi behöver och önskar och längtar efter att få vara ifred. Vi har ett ställe där vi kan förvara våra kläder och våra prylar, där vi kan laga vår mat och dricka vårt kaffe i lugn och ro och ett ställe där vi kan tvätta av oss så ofta vi vill. När vi vill.
Våra minnen av ett helt liv finns samlade i vårt hem.

I mitten och i centrum av våra liv ligger vår start- och landningsbana, vår hangar och vår destinationsort.
Det ställe där vi kan sparka av oss skorna, ta på oss våra skönaste kläder och bara slappna av och vara oss själva.

Men så finns det de som inte har något hem alls.
Det finns de som är helt utan start- och landningsbana.
Det finns de som vilset måste vandra runt i tillvaron och som inte har någon fast punkt att utgå ifrån. Det finns de som inte har något ställe att återvända till när det börjar skymma på kvällen.
Och som inte har någonstans att sova.
Det finns de som har allt de äger och har i den där resväskan de ständigt släpar på eller i de plastkassar de bär. Det finns de som använder tidningspapper som en värmande filt under natten.
Det finns de som inte har några hemnycklar eller ett ställe att gömma sig i för omvärlden när allting blir för påfrestande runt omkring.

Jag stöter på dessa människor då och då i mitt arbete. Och jag har träffat dem och för ett ögonblick skådat in i deras verklighet under min praktik hos Teamet för Hemlösa här i Stockholm. Och det är en skrämmande och bister och fullständigt omskakande verklighet.

Och visst.
Många av de hemlösa har problem med droger och alkohol och även psykiska sjukdomar.
Men inte alla. Och i en hel del fall är det inte så självklart och säkert vad som kom först. Om problem med droger orsakat hemlösheten eller om det utsatta och hårda livet som hemlös gjort att man börjat med droger för att uthärda tillvaron.
Jag har sett exempel på alla varianter.
Många av dessa hemlösa står på den absolut yttersta kanten av tillvaron och riskerar att falla när som helst.

Hemlösheten är en tung och obehaglig och besvärande fråga.

Men tanken slog mig igår när jag mötte en proper, nykter och välsminkad kvinna som släpade allt hon ägde och hade efter sig, att det måste vara så oerhört tungt och påfrestande att leva så i vårt samhälle. Där så mycket kretsar kring våra hem.
Och i ett land där kylan lamslår landet under vinterhalvåret.

Det är en svindlande och skrämmande tanke att försöka sätta sig in i hur det skulle kännas att inte ha något hem. Att vara tvungen att sova i trappuppgångar eller slumra på någon bänk nere i tunnelbanan.

Och jag fylls av en enorm tacksamhet över att jag har ett ställe som jag kallar för mitt hem och som alltid tar emot mig. Att jag kan låsa om mig om natten och koka te när jag har lust. Att jag kan duscha och laga mat och ägna mig åt musiken när andan faller på. Och att jag kan svepa in mig i varma filtar när jag fryser och ta ett glas vatten om jag blir törstig.

Det är så lätt att glömma bort att vi faktiskt har det ganska så bra.
De allra flesta av oss.