Det finns en person

                                                                     * bild från morgueFile.com

Det finns en person i våra liv som vi ständigt negligerar och ofta glömmer bort.
Någon som vi oupphörligen avbryter och som vi sällan eller aldrig vill eller orkar eller tycker det är speciellt nödvändigt eller det minsta intressant att lyssna på.
En person som trots det är ständigt närvarande i våra liv och alltid finns kvar.

Det finns en person som ofta hamnar i skuggan och i utkanten och vid sidan av.
Aldrig i centrum. Aldrig mitt i. Eller precis tätt intill.
En person som allt som oftast får stå tillbaka, som vi ber hålla tyst, hålla sig i skinnet, hålla igen och hålla tillbaka. Som vi helst vill ska hålla sig utanför och långt borta i fjärran någonstans och inte lägga sig i så mycket i vad vi gör. Som vi skäms för och blundar för och önskar långt bort dit där pepparn växer när han eller hon råkar slinka igenom våra murar och vågar synas och höras och ta plats.

Det finns en person i våra liv som i tysthet och i allra största hemlighet bär på drömmar och förhoppningar om oss. Som tror på oss. Som hejar på oss och står på vår sida. Och som anar och vet att vi kan betydligt mer än vad vi visar.
En person som anar storslagenhet och mod där vi bara ser misslyckanden och tillkortakommanden och den där bedrövliga fegheten som vi inte lyckas skaka av oss hur gärna vi än vill och försöker.
En person som ser vår skönhet och strålglans och alla våra underbara och fullkomligt makalösa talanger som bara väntar på att vi ska upptäcka att de finns där förväntansfullt vilande inom oss.
Och göra anspråk på dem.

Det finns en person i våra liv, en person som vi är rädda för att möta, men som faktiskt är vår trognaste bundsförvant, vår närmaste vän, vår tydligaste rådgivare och vår säkraste och tryggaste klippa när det stormar runt omkring oss.
Och det är vårt riktiga jag, vårt hjärta och vår kärna och vår mitt.

Vårt sanna jag finns alltid där. I varje andetag. I varje steg vi tar. I varje ord vi yttrar. Och hur ihärdigt vi än försöker maskera och dölja och täcka över allt det som sticker ut från mängden och är annorlunda och nytt och unikt, så lyckas vi aldrig helt tysta den röst som bara vi kan höra och som är vår. Och hur hårt vi än målar över och slätar över och polerar och filar i all oändlighet på de saker vi säger och tycker och tänker, så lyser vårt sanna jag, det som är äkta och på riktigt, igenom. Ibland med den allra svagaste och ljudlöst flämtande lilla låga. Men det unika finns alltid där.
För den som vill se.
 
Vi glömmer så lätt bort att utan oss själva blir det ekande tomt och ödsligt i våra liv.
Och vi glömmer bort att vår utsiktpunkt varifrån vi betraktar världen är helt unik.
Och att vi får ett betydligt rikare och intressantare och behagligare liv om vi tar våra egna behov och intressen och visioner med i beräkningen.

Så var rädd om dig själv.
Och börja räkna dig själv till en av dessa personer som betyder något.