När minnet sviker

                                                                        * bild från morgueFile.com


Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.

När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.

Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.

När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.

Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.

Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.

Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.

För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.

För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.

Och det gör det inte idag.