-Jag vill inte leva längre. -Jag orkar inte mer. -Jag ber varje dag om att jag ska få dö.
Det här är meningar som jag hör dagligen på jobbet, alldeles förfärligt många gånger dagligen.
Det är alltid lika hjärtskärande att höra. Ofta från äldre, inte speciellt sjuka människor.
När jag undrar vad som ligger bakom denna önskan får jag nästan alltid till svar;
-Jag är så ensam.
Den tärande, icke-självvalda ensamheten verkar vara skrämmande utbredd bland den äldre delen av befolkningen i vårt land. En del av de äldre jag möter har inte kommit ut och träffat en endaste människa under hela vintersäsongen. Dels för att de inte vågar gå ut på grund av snön och risken för halka, dels för att de inte har någonstans att gå. Vänner och bekanta har gått ur tiden. Det finns inget lättillgängligt ställe för äldre att spontant träffas. Om man inte bor på ett välfungerande servicehus. Och många väljer ändå att bo kvar i sin egen lägenhet så länge de bara kan. Man vill inte störa sina släktingar och be om ett besök.
Detta enligt min högst personliga undersökning och erfarenhet från akutmottagningen.
Igår mötte jag en alldeles betagande dam som bland det första hon gjorde var att anförtro mig om att hon inte ville leva längre.
För ensamheten var fullständigt outhärdlig.
Hon satt bara och väntade på att tiden skulle gå på dagarna så att det blev kväll. Då kunde hon se lite på tv eller läsa i en bok. Hon hade inte kommit ut på hela vintern. En gång i veckan kom stressad personal från hemtjänst och var där och hjälpte till i en halvtimme. Hennes enda kontakt med omvärlden.
Hon hade en son men ville inte störa eftersom han hade så mycket att göra och alltid var så upptagen.
Grannarna ville hon inte störa "-vem vill prata med en gammal tant"...
När vi pratat en stund började det lysa om henne. Hon levde upp.
Hon berättade om hur hon alltid varit ute och rest mycket.
Varit aktiv och social. Nu kände hon att hon inte hade någonting att se fram emot längre.
För många år sedan berättade min pianolärare från Barcelona att där fanns ett helt annat sätt att leva för de äldre. De brukade samlas i någon lokal längst ner i vanliga bostadshus och laga mat tillsammans, umgås, hålla lite koll på varandra. Om någon saknades gick någon till dennes lägenhet för att höra att allt var okej.
Ibland önskar jag att verkligheten såg annorlunda ut. Att ingen skulle behöva sitta isolerad och förlora sin livslust på grund av ensamhet. Att vi vågade fråga mer hur folk runtomkring oss mår. Att vi vågade erkänna att vi faktiskt känner oss ensamma om vi gör det. För vi behöver varandra ibland.
Ensam är inte alltid stark.
4 kommentarer:
Barcelona ... Själv har jag sett liknande bl a i (södra) Frankrike. Finns säkert massor av undantag, tyvärr - men nog är det socialt bättre för de äldre i södra Europa. Klimatet spelar ju säkert in ... Det är förstås så att det du beskriver främst är ett problem för kvinnor, naturligt eftersom männens livslängd är kortare. ... Annars så tror jag att den med ensamhet närbesläktade tomheten (eller känslan av tomhet) kan vara nog så besvärlig - när man plötsligt en dag blir pensionär. Jag tror också att det mest är ett problem för männen. Jobbet har varit allt - och så finns det plötsligt inte längre ... Vad ska man då göra med all tid? Risken är förstås stor att man tycker att allt är meningslöst ...
avsaknaden av gemenskap och sysselsättning är förödande för många. Då kommer ensamhetskänslan och det är inte alla som har barn och nära som bryr sig.
Jag är också övertygad om att man på kontinenten lever mer med sin familj -därför är nog ensamhetskänslan inte så påtaglig.
Jag är glad att min 85 åriga mor forfarande orka träffa sina vänner i sin målargrupp och umgås.
Hej Bengt!
Klimatet bidrar förstås också till situationen, det är inte helt lätt att ta sig fram på snöiga och isiga gator om man har svårigheter att gå...
Tomheten, ja.... Tror det ligger något i det, det är ett liknande problem som drabbar många på äldre dagar. Kanske främst män.
Risken är förstås att man tar till flaskan eller något annat för att dämpa tomheten (eller ensamheten).
Eller drabbas av depression och en önskan att få dö.
Det är så sorgligt för man önskar ju att folk som jobbat hårt i hela sitt liv äntligen skulle få lite tid att njuta av livet och ha det riktigt bra...
Hej Kjell!
Det är så sant.
Vi skulle behöva vidga våra världar litegrann, utöka våra bekantskapskretsar, våga lite mer, vara lite öppnare mot varandra.
Så att vi alla kan få ett rikare och mer tillfredsställande liv.
Även när vi blir äldre.
Vad härligt att höra om din mamma och hennes målargrupp! Det är mer sånt vi behöver runtomkring oss!
Skicka en kommentar