Att våga hoppa

                                                                       *bild från morgueFile.com

Den där vägen vi aldrig vågat gå fast vi gärna skulle vilja.
Den där uppgiften som vi tackade nej till för att vi helt enkelt inte trodde på vår egen förmåga att utföra den.
Och för att vi misstänkte att ingen annan heller gjorde det.
Det där otänkbara som vi sedan länge drömmer om att göra men bara i allra största hemlighet, om det där som ingen får veta eller ens ana att vi funderar på.
Som vi själva knappt vågar fantisera om längre.
Det där hoppet vi önskar att vi hade vågat oss på för en evighet sedan men som aldrig blivit av.

Allt det där begränsar oss. Får oss att känna oss mycket, mycket mindre än vad vi verkligen är.
Och nästa gång blir vi ännu räddare och vågar ännu mindre.
Vi ger näring åt tanken att vi inte kan.
Så vi försöker inte ens.

En del saker tänker vi att vi ska ta tag i, senare, men vi skjuter det alltför ofta på framtiden. Fyller våra liv med annat, håller oss ständigt sysselsatta så att vi slipper höra den där pockande rösten som vill visa oss på en annan väg. Som viskar att vi har gått vilse. Att vi går åt helt fel håll.
Vi kanske rent av hoppas på att vi aldrig ska behöva ta språnget.
Aldrig behöva konfontreras med vår rädsla igen.

Det är så oerhört befriande och stärkande för självförtroendet att klara av någonting som man aldrig vågat tro att man skulle kunna utföra.
Att bara våga hoppa. Att ge sig av ut på okänt territorium.
Att på egen hand lyckas med någonting som man länge trott var omöjligt att lära sig. Vad det än gäller. Ofta får vi för oss av en eller annan anledning att vissa saker helt enkelt inte är våran grej. Ibland kan vi ha fått höra någon kommentar om våra tillkortakommanden inom området som gör att vi helt enkelt tappar lusten att fortsätta. Vilket medför att vi undviker att göra detta så gott det går genom livet.

Men rädslan försvinner inte för att vi stänger in den.
Den ger sig inte av bara för att vi låter bli att göra det vi är rädda för.
Tvärtom.
Det är det som får den att växa till och få övertaget i våra liv.

Så nästa gång vi står inför något som skrämmer oss, nästa gång vi står inför något som vi inte tror att vi klarar av, nästa gång vi har på tungan att säga att vi inte kan, vad sägs om att våga hoppa istället för att sänka ner blicken och försiktigt backa tillbaka?
För rädslan försvinner bara om vi ser den i ögonen och fortsätter ändå.
Trots att vi darrar som små asplöv. Trots att vi tror att vi inte kan eller törs eller borde.
Och resultatet spelar egentligen ingen roll.
För när vi vågar, fylls vi av nytt självförtroende och glädje.
Vår värld blir lite större.
Vår väg framåt lite tydligare.

Och vi börjar se vilka vi verkligen är.
Att vi kan så mycket mer än vi tror.
Om vi bara vågar ta språnget och hoppa.