Det första intrycket vi får av någon dröjer sig gärna kvar. Envist håller vi fast vid den bild vi har fått av en person vid det första, flyktiga ögonkastet.
En bild som det inte är speciellt lätt att få oss att släppa taget om.
Vi är nämligen ganska så ofta övertygade om att vi vet vad någon går för efter att ha kastat en snabb första blick på ytan. Fasaden. Masken.
Vi vet direkt vilken typ det rör sig om. Vi bara vet.
Och vi vet precis vad vi anser om den typen.
Jaha, kolla, hon är en sådan där. Eftersom hon ser ut sådär. Och går klädd i de där kläderna.
Och så missar vi världens goaste tjej för att vi glömmer bort att det bara är det yttersta skiktet. Vi tar aldrig reda på vad som finns därinunder. Hon får aldrig en chans.
Eller han, som beter sig på det där viset, det vet man väl precis vad sådana typer går för.
Utdömd på förhand. För att vi inte vågar lyfta lite, lite på masken för att åtminstone få se en hastig skymt av det verkliga ansiktet därunder.
Och när vi ser någon som glänser och skiner som av guld blir vi djupt imponerade och fascinerade.
Det spelar ingen roll att de kan ha jobbat på sin strålglans så länge och hårt att de inte hunnit med insidan överhuvudtaget. Eller att guldet kanske visar sig vara falskt om vi skulle skrapa lite på den glänsande ytan. Men det gör vi förstås helst inte.
Vi bär alla våra masker, spelar våra roller, anpassar oss och passar in så gott vi kan.
Och lika ogärna som vi tar oss en titt under masken på någon annan, vill vi lyfta av vår egen och avslöja vilka vi verkligen är. Vi behåller den gärna på i tron att den skyddar oss. Mot något eller någon.
Vi putsar och putsar på ytan för att få den att bli spegelblank.
Så att förbipasserande kan spegla sig i oss men inte se vilka vi verkligen är, där, bakom masken.
Och så undrar vi varför vi känner oss så ensamma. Otillfredsställda. Förvirrade.
Vi tappar bort oss själva där under masken.
Vi behöver få lyfta bort den där masken ibland.
Ge oss själva utrymme att andas fritt. Fylla våra lungor med luft.
Våga visa världen att just så här är jag, precis så här, inte större, inte mindre, men alldeles äkta, alldeles underbart fri och sann och helt unik. För utan våra masker kanske vi ser att det verkliga, levande ansiktet är fullständigt betagande. Att vi inte kan slita blicken ifrån det. För det som är äkta och verkligt berör oss. Förtrollar oss. Fascinerar oss.
Vi behöver ibland se bakom masken, under ytan, gå innanför muren på de människor vi har omkring oss.
Glömma bort våra förutfattade meningar och sudda ut våra stereotypa bilder av hur folk är och ska vara. Ge plats och utrymme åt varandra att få vara de vi verkligen är. Och ta oss tid att faktiskt omvärdera vårt första intryck av en person. Kanske fick vi fel uppfattning vid första anblicken. Kanske missade vi rent av något som var värt att se. Eller lära känna. Eller ödmjukt lyssna till.
För första intrycket kanske trots allt inte alltid säger oss sanningen.
4 kommentarer:
Jag håller med. Men jag är nog en person som gärna håller fast vid masken, samtidigt som det är så smidigt att döma folk efter utseende. Det blir ju mer komplicerat annars. Fastän man vet att det är så jobbigt att bli placerad i ett fack utifrån utseende, kläder osv. Och så vet man ju att de människor man kan möta utan mask är de man trivs bäst att vara med. Alla borde få en andra, tredje, fjärde osv chans att visa vem de är.
Hoppas du får en fin påskhelg!
(jag ska fira med familjen, så det blir nog utan mask, osminkad och i mysbrallor ;)
Live är många gånger som ett rollspel. Man har en roll på arbetet, hemmet,som vän etc men så kanske man inte går omkring och tänker hela tiden för det skulle nog bli lite för djuplodande.
Jag hyllar gärna spontanitet och ärlighet. Finns dom egenskaperna hos en människa så tror jag på den människan.
Generellt sett så får man en uppfattning om en människa vid första intrycket. men det är inte alltid så för en människa kan utveckalas och man kanske inte alltid ser som du helt riktigt skriver, personens innersta egenskaper. man måste nog bakom en mask kanske. Det är också olika vilka behov olika människor har av att gömma sig bakom en "mask".
Jag tycker det verkar komplicerat att ha en mask så jag hoppas folk tycker om mig för den jag är.
önskar dig en skön påskhelg
Hej Ansibecki!
De flesta av oss gör nog helst det, håller fast vid masken, och det underlättar ju definitivt i vardagen ibland.
Men ibland går det tyvärr till ytterligheter, människor riskerar att fara rejält illa om man inte ser till mer än det yttre, har sett detta åtskilliga gånger på mitt jobb. Att man dömer ut någon som missbrukare för att de ser ut på ett visst sätt, för att ta ett exempel av många. Och sedan får dessa personer inte adekvat vård på grund av detta.
Det är så skönt att umgås med folk som man kan vara helt och fullt sig själv med! Och när man vet att de accepterar en precis som man är.
Hoppas du har en helt underbar påskhelg, det låter fantastiskt skönt med mysbrallor och osminkat ansikte! Själv så jobbar jag hela påsken, men har lite ledigt nästa vecka istället...
Hej Kjell!
Visst är det så. Det sker nog ofta helt naturligt. Och man skulle antagligen bli tokig om man gick omkring och funderade på det hela tiden... Vissa av dessa roller vi har tror jag underlättar för oss, medan andra kanske känns begränsande. Men det är väl en del av livet att hitta sin balans i allt det här...
Jag hyllar också gärna ärlighet och spontanitet, tycker det är oerhört fina och värdefulla egenskaper!
Många gånger tror jag att folk inte riktigt vågar vara sig själva av rädsla för att inte duga eller räcka till, så de försöker anpassa sig till omgivningen för att vara till lags. Inte sticka ut för mycket. Och det är så sorgligt tycker jag.
Jag tycker också att det verkar onödigt komplicerat med mask, så jag hoppas precis som du, att folk tycker om mig för den jag är...
Önskar dig också en riktigt skön och fin påskhelg med massor av god mat!
Skicka en kommentar