Livet från den sjuka sidan

                                                                           * bild från morgueFile.com

Stapplande, långsamma, ensamma steg som ekar genom evighetslånga korridorer.
Utsträckta välvilliga händer som tar emot när balansen sviker.
Tunga andetag av ansträngningen.
På väg hem. Utskriven.
Platsbrist.

Någon beställer en sjukresa hem.
Lång, utdragen, nästintill outhärdlig väntan på en hård stol vid entrén.
Har de verkligen beställt en resa? Eller är jag bortglömd? Osynlig?
Smärta bak i ryggen. Igen. Alltid.

Någon ropar ett välbekant namn.
Darrande ben lyckas bära en trött kropp ytterligare en bit.
På väg hem. Utskriven.

Hemma. Igen.
Ingen där. Inget välkomnande. Ingen som märkt att någon saknats.
Ingen famn som tröstar. Inget leende som lyser upp eller en öm hand som stryker över kinden.
Bara tystnad. Denna eviga tystnad.
Ett tomt kylskåp. En obäddad säng. 

Och inga krafter. Tungt att andas. Ont. Alltid ont.
Hungrig, men inga möjligheter att handla mat.
Trött. Vansinnigt trött.
Stapplande, långsamma, ensamma steg på väg mot toaletten.
Ramlar. Benen bär inte längre.
Ingen tar emot denna gång.

På väg in igen. Till sjukhuset.

Det här händer gång på gång. Ett evigt snurrande ekorrhjul.
Alldeles för ofta får vi skriva ut patienter för att det helt enkelt inte finns plats för dem.
De är i stort behov av sjukhusvård, men vi är tvungna att prioritera.
Välja ut vilka som har störst behov av vård. Välja bort.
Fast alla har rätt till god vård på lika villkor.
Det finns helt enkelt inte resurser att ta hand om alla som behöver det.
Och om vi saknar resurser i normala fall - hur blir det om det händer något som kräver resurser utöver det vanliga? Vart är vi på väg?

Definitionen av en katastrof enligt Sten Lennquist (Katastrofmedicin, 2002);

"Situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder."

Skrämmande nog känns denna definition som en klockren beskrivning av situationen på akutmottagningen där jag jobbar. Precis så. Och det är i normala fall. En måndag vilken vecka som helst. Vilken dag som helst.
Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Våra resurser räcker inte till.

Jag vet att man i ledningen inom sjukhus och landsting är medveten om att det finns ett problem. Att man tittar på det. Försöker lösa det.
Men det händer inte mycket.

Och under tiden får jag och mina kolleger svälja gråten och fortsätta att skicka hem sjuka människor.
Som behöver sjukhusvård. Som inte klarar sig själva hemma.

Och dessa sjuka människor får fortsätta åka jojo fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.
Tills de till slut är så sjuka att det är de som prioriteras högst och får en välbehövlig plats.

Jag önskar verkligen att det fanns en sjukhussäng till alla som är i behov av vård.
Att det fanns tillräckligt med personal för att kunna tillgodose vård av hög kvalitet.

Och att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer behöver följa en patient som knappt kan stå på benen, än mindre gå, ut till entrén för att boka en resa hem.