Redo för attack

                                                                             * bild från wikipedia

Ibland tror jag att vi människor faktiskt gör det lite svårare för oss själva än vad vi egentligen behöver.
Och betydligt svårare än vad vi tänkt och har haft för avsikt.
Vi krånglar till vår vardag och våra liv genom att snabbt attackera redan i vårt första möte med andra människor.
Vi ska väl ändå inte behöva vänta så här länge? Vi kräver ilsket att få vad vi behöver omgående, omedelbart, nu, med en gång. Helst redan igår. Vi behöver få gå före i kön, vi är troligtvis ändå störst och bäst och då borde vi väl också rimligtvis få gå först?
Så vi attackerar. Bits och rivs.
Bara så att folk ska förstå.
Att ingen kan vara viktigare än just vi.

De som drabbas av våra attacker är de människor som vi möter på vår väg framåt, de som råkar stå i vägen eller de som stoppar upp framkomligheten så att vi inte kan komma vidare i den takt vi önskar.
Det kan röra sig om främlingar i kassakön framför oss, kassörskan som hjälper oss att slå in varorna eller vänner som råkar säga något som vi snabbt går igång på. Eller sjukvårdspersonal på den akut där ens sjuka mamma fått vänta alldeles för länge.
Och så känner vi att vi behöver bita ifrån. Morra lite ilsket så att folk verkligen förstår.
Att här står en person framför dig som faktiskt är lite farlig. Som kan bitas om du inte passar dig. Speciellt om du inte sköter dig så att det går snabbt och på det sätt jag tror är bäst. Om du inte ger mig vad jag vill ha. Genast. Nu.

Det förundrar mig en aning, det här beteendet vi har, för det hjälper oss inte ett dugg.
Det motverkar totalt vårt syfte.
Det leder oss bara vidare in i mer irritation och ilska och dispyter, eftersom de flesta brukar reagera på attacker med att gå in i försvarsställning. Och bli griniga. Sura. Ledsna.
Det kan förstöra alla inblandades humör.

Och det leder oftast inte till ett dugg bättre service eller snabbare hjälp.
Snarare tvärtom.

Om vi bara vågade lita på att de allra flesta vi möter faktiskt gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har. Och istället bemöter våra medmänniskor med lite vänlighet och respekt tror jag att vi skulle få en betydligt trevligare värld.

Det är så lätt att vi bara ser saker ur vårt eget perspektiv.
Men om vi hämtar andan några minuter nästa gång vi är på väg att irriterat snäsa åt någon eller skälla ut personen framför oss i kön för att de fumlar med plånboken, så kanske vi hinner se.

Att lite förståelse och vänlighet faktiskt kan uträtta underverk här i världen.
Och om vi sträcker ut en öppen hand mot någon istället för att knyta den hårt, så kanske vi kan lösa situationen på ett vettigt sätt tillsammans. Och vid vissa tillfällen kanske vi bara är tvungna att acceptera att det inte finns något annat att göra än att utrusta sig med tålamod och helt enkelt vänta.
Då kanske vi hinner koppla av en liten stund och få en efterlängtad och välbehövlig paus.

Och världen går inte under.

Och så kanske vi upptäcker att det faktiskt går att le ändå.