Vi vill ju så gärna visa hela världen hur duktiga vi är. Att vi kan och vet det mesta som är värt att veta. Och faktiskt lite till. Vi vill visa att vi är fulla av självförtroende och att inget är oss främmande. Att vi duger och räcker till.
Speciellt om vi har börjat på ett nytt jobb.
Men det är en sak att envist vilja visa och bevisa hur duktig man är och en helt annan att faktiskt vara duktig.
Att vara duktig innebär inte att man alltid kan allting perfekt redan från början.
Det innebär att man inser sina styrkor och begränsningar och är villig att jobba hårt för att utvecklas.
Att man inser att det alltid kommer att finnas saker som man helt enkelt inte behärskar. Än.
Men så länge man inser det och är villig att erkänna det så fortsätter man hela tiden att lära sig. Och utvecklas i sin egen takt. Dag för dag så ökar man på sina kunskaper och sin skicklighet och blir tryggare i sitt jobb.
De senaste dagarna har jag varit med om en del omskakande händelser på jobbet som påmint mig om hur viktigt det här är att vi vågar vara ärliga om våra kunskaper. Vad vi kan och inte kan. Och vågar fråga. Vågar säga ifrån. Vågar be om hjälp. Vad som helst bara vi inte låtsas att vi kan hantera saker som vi inte har någon aning om hur de ska utföras.
Det är livsfarligt. Iallafall i min bransch. Det kan bokstavligen talat vara skillnaden mellan liv och död. Det finns inget utrymme för att låtsas vara bättre än man är, för det står alldeles för mycket på spel. Ett enda misstag kan i värsta fall ödelägga någons liv.
Det är genom att våga fråga som man skaffar sig nya kunskaper. Och genom att våga erkänna att man inte kan som man visar att man faktiskt förtjänar respekt. För det visar att man har insett att det viktigaste inte är att visa sig på styva linan, eller att visa att man duger, eller ens att visa hur duktig man är, utan att man vet att man har en annan människas framtid i sina händer för ett ögonblick. Och att man måste veta vad man gör. Och göra det rätt. Varje gång. Varje dag.
Jag blir aldrig orolig när jag har nya inskolningar som är väldigt oerfarna om jag märker att de vågar erkänna när de inte kan eller vet. Och det spelar ingen roll om de erkänner det om det mesta. För de lär sig allt efterhand. Då är det värre med de som inte vågar eller vill erkänna. Som låtsas att de vet. Som håller masken och säger att de kan. Fast de inte har en aning. Det skrämmer mig.
Vi måste inse att vi duger.
Även om vi inte kan allting. Även om vi inte vet bäst alla gånger.
Även om vi inte förstår allting redan från början.
Vi behöver bli fullständigt trygga i att det är helt okej att fråga. Att det till och med uppskattas.
Även om vi frågar om och om igen. Även om vi så behöver fråga tusen gånger.
Vi behöver inte vara så rädda att tappa ansiktet inför andra.
För oftast visar det sig att när vi väl gör det så finns det någon som tar emot det med varsamma händer.
Och som sedan räcker det tillbaka till oss med stolthet och vänlighet och glädje.
2 kommentarer:
Ett tänkvärt inlägg för en som aldrig arbetat inom avancerad sjukvård. Misstag i andra branscher är illa, men i denna står de ju i en klass för sig. Samtidigt som alla arbetande människor då och då gör misstag, men det gäller ju att försöka minimera antalet och göra dem så små som möjligt ... Annars så tror jag att man lite kan överföra ditt resonemang på mänskligheten i stort. Jag tycker nog att mänskligheten i stort är lite väl kaxig. Kan allt, vet allt. Och om det kanske är något som mänskligheten (forskare, vetenskapsmän osv) inte kan eller vet just nu - så blir det snart ändring på det. Men - varför kan det inte finnas 18, 93, 275 eller oändligt antal sinnen? Och inte bara fem? Och tänk om människans intelligens jämfört med något/någon/några annat/annan/andra är som att jämföra intelligensen mellan människa och en hamster. Lika stor skillnad. Men mänskligheten vill inte -och kommer nog aldrig vilja - erkänna sin litenhet.
Hej Bengt!
Ja, det är skrämmande och samtidigt livsviktigt att vara medveten om att minsta misstag i vissa situationer kan bli ödesdigert.
Det är just den medvetenheten som gör att man trots stress och allt annat som hänger över en kan koncentrera sig och utföra jobbet så noggrannt och snabbt man kan.
Men tyvärr verkar inte alla inse detta. Utan tar det med en klackspark och sedan så får det gå som det går... Det skrämmer mig.
Jag håller med. Det saknas lite ödmjukhet, lite villighet att erkänna att vi kanske inte vet och kan allt utan har en hel del kvar att lära oss. Och genom att erkänna det skulle vi nog troligtvis både upptäcka och lära oss mer om världen omkring oss.
Det är så fascinerande och inspirerande att tänka i de banorna. Såklart att det kan finnas ett oändligt antal sinnen. Vi missar så mycket för att vi sätter upp färdiga ramar som vi måste hålla oss innanför. Och för att vi inte vill eller kan erkänna vår litenhet.
Skicka en kommentar