Häromdagen var jag på Fotografiska Museet här i Stockholm för lite ny inspiration.
Och jag blev alldeles förstummad. Djupt gripen. Och väldigt berörd.
Utställningen Intended Consequences där fotografen Jonathan Torgovnik tar oss med till de överlevande, våldtagna kvinnornas Rwanda skakade om min värld rejält. Han har fotat kvinnor med de barn som blev resultatet av brutala, systematiska våldtäkter. Med tårar i ögonen läste jag historia efter historia och insåg att det finns en förunderlig styrka och ett makalöst mod inom oss människor. Och att vissa historier måste få berättas. För att det är helande att få berätta för den som varit med om det. För att vi aldrig någonsin får glömma det som hänt.
Så att vi förhoppningsvis kan förhindra att det någonsin händer igen.
Och jag insåg hur lätt vi glömmer.
Att även om folkmordet fått ett slut, även om kriget är över, även om vi inte hör något om det i vår del av världen längre, så blir livet aldrig som förr för dessa människor. De måste dag efter dag vakna upp till sin nya verklighet, livet fortsätter på något förunderligt sätt, men det kan aldrig bli detsamma igen.
Vi glömmer. Igen och igen.
För världens ögon riktas alltid mot den senaste katastrofen, de nya offren, den senaste tragedin.
När folkmordet i Rwanda var över i början av juli 1994 hade ca 937 000 människor brutalt mördats.
Och alldeles förfärligt många kvinnor hade våldtagits.
En hel del av dessa våldtäkter ledde till graviditet.
Och varje dag får dessa kvinnor kämpa med att övervinna hat och rädsla.
De har förlorat många av sina nära och kära.
De får utstå att bli förskjutna från sina familjer på grund av att de blivit våldtagna.
En del av kvinnorna ser dessa barn som en gåva, trots omständigheterna.
Andra har svårt att känna någon kärlek för sina barn eftersom barnen påminner de om det hemska.
En del önskade att de bara hade fått dö.
Vi får aldrig någonsin glömma bort att när tvkamerorna släcks, när världens ögon riktas åt ett helt annat håll, när den mest akuta katastrofen är över, då återstår det enorma arbetet att bygga upp allt det som raserats. Att hela alla de hjärtan som krossats. Att kunna bygga broar där det bara finns djupa raviner och vassa kanter kvar. Att försöka förstå och dra fram alla förödande fördomar i ljuset så att de förhoppningsvis kan försvinna en gång för alla.
Vi måste våga öppna ögonen och se vad som händer i världen.
Först då kan vi hoppas på en förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar