Allt är faktiskt möjligt

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Vissa dagar är det snubblande nära att vi ger upp hoppet.
Vi orkar inte mer, vi kan inte ta ett enda steg till.
Vi stannar tvärt, ser ner i marken och vi kommer inte vidare.

För vi har tappat hoppet om att någonsin få se det vi längtar efter eller det vi i tysthet drömmer om bli verklighet. Vi har tappat tron på att drömmar faktiskt kan bli sanna. Att våra drömmar kan bli sanna.
Och det gör ont, förbaskat ont, att förlora sitt hopp.
Det blir plötsligt alldeles mörkt runtomkring oss.
Så outhärdligt mörkt.

Vi viskar tyst våra önskningar ut i mörkret på nätterna.
Men ingen hör oss.
Vi får inga färdiga svar levererade med ilbud morgonen därpå.
Det kommer ingen ängel och stryker bort tårarna från vår kind.
Vi känner oss ensamma. Övergivna.

Men så, i mörkret, när vi hjälplöst trevar oss fram efter en väg som leder oss vidare, ser vi plötsligt ett svagt ljus.
En flämtande låga av hopp är fortfarande vid liv.
Där, tätt, tätt intill våra hjärtan fladdrar en låga som ännu orkar värma oss.
Som orkar lysa upp vår väg.

Och vi inser att vi faktiskt inte är ensamma. Någonsin.
Vi är inte utlämnade till mörkret.
Det finns ljus. Det finns hopp.
Vi behöver bara blicka inåt så ser vi.

Att vi har betydligt mer styrka än vi tror.
Att vi faktiskt kan mycket, mycket mer än vi kunnat ana.
Än vad någon som ser oss utifrån anar.
Vi utnyttjar bara en bråkdel av vår potential.

Så vi har oändligt mycket mer att ge.
Och vår tro på oss själva och vår förmåga bär oss framåt.
Steg för steg.
Vi kan lugnt fortsätta att hoppas och drömma.
Med tålmodiga steg framåt, ett i taget, ser vi hur våra liv förändras till det bättre.

Och det är då vi inser till fullo.
Vi kan lyckas med vad vi vill.

Vi behöver aldrig ge upp hoppet.
Vi behöver inte sluta tro.

Allt är faktiskt möjligt.