Det finns en ständigt närvarande följeslagare på mitt jobb som flåsar oss alla i nacken.
Och det finns en ständigt närvarande rädsla för denna följeslagare i vårt land.
Vi är så rädda för denne följeslagare att vi vägrar låta människor få somna in i frid.
Vi är så rädda att vi darrar och blir illamående och bara måste låta alla överleva till varje pris.
Kosta vad det kosta vill.
Även om de själva är över nittio år och härjade av sjukdom och handikapp, inte kan äta eller dricka själva eller ens orkar prata och bor på ett hem för att få somna in där.
Så skickas de in för återupplivning.
För att få ligga resten av sitt liv i en respirator.
Eller så sätter man in sondmatning för att anhöriga vill och vägrar att lyssna på sin gamla mammas önskan att få slippa.
Bara för att vi inte vågar möta våra demoner och se döden i vitögat.
På mitt jobb blir folk upprörda om vi går förbi med någon avliden övertäckt av ett lakan.
På en akut får det inte finnas några döda för det skrämmer folk så att de skäller ut oss.
Förr i tiden, även här i vårt land, fick folk dö hemma i sina egna sängar omringade av de människor de älskade och höll av.
Jag tycker tendenserna jag ser på mitt jobb är att detta blir mer och mer tabu.
Och det är något som skrämmer mig.
För övrigt har det här varit en tung måndag.
Men det kanske hörs på själv ämnet för dagen...
Hoppas ni har det fint och att ni är rädda om er själva!
2 kommentarer:
Det var verkligen ett starkt och tänkvärt inlägg. Varför är vi så rädda för döden? Varför vågar vi knappt ens prata om den? Konstigt! Det enda vi verkligen vet här i livet är att vi en gång skall dö, så då borde det ju vara helt naturligt att prata om det. Vi har ju döden gemensamt liksom...
Ja man undrar varför det ska vara så svårt att prata om döden. ofta är det ju så att lite av rädslan försvinner när man lyfter fram det man är rädd för i ljuset...
Skicka en kommentar