Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.
Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.
Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.
Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.
Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.
Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.
Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.
Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag.
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.
För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.
6 kommentarer:
Det är ju väldigt, väldigt sällan som det talas/skrivs här i landet om döden. Läste ditt inlägg från 24januari och kom att tänka på att det inte lär vara något land i världen där det dröjer så lång tid innan en avliden begravs som i Sverige. ... Själv har vårderfarenhet bara från långvården, där Följeslagarens närvaro är mer naturlig. Hade en storasyster som med en jämnårig följeslagare i 5-årsåldern gav sig ut på vårisen för att mata fåglar. Men där fanns också en osynlig följeslagare, visade det sig, som slog till. Ibland har vi förstås en viss "förståelse" för Följeslagarens agerande - men ibland är det ju oerhört tungt för omgivningen.
Precis sånn. Veldig fint skrevet. Tenner lyset for deg, den som forlot og for den som blev igjen, her også.
Hej Bengt!
Jag var på ett intressant föredrag för en del år sedan där Henning Mankell pratade om just detta. Om hur anonym och undangömd döden är här i Sverige. Och hur ofantligt svårt vi har att prata/skriva om det här. Han gjorde en del jämförelser med Mocambique, där döden är en del av vardagslivet på ett helt annat sätt.
Jag tror vi skulle må bra av att prata om döden lite mer. Istället för att blunda och låtsas som att den inte finns.
När någon dör på akuten är vi tvungna att låtsas att personen lever och koppla upp syrgasmasker etc för att kunna gå förbi folk i korridorerna. Ett lakan över ansiktet skrämmer folk, antyder att någon har dött, så det får inte förekomma. För mig är det märkligt att det har gått så långt. För bara tio år sedan var det mer accepterat att folk faktiskt kan dö.
Vad oerhört sorgligt att höra om din syster med följeslagare. Ibland är livet så förkrossande grymt och i sådana stunder går det inte att förstå Följeslagaren överhuvudtaget. Eller hur livet ska kunna gå vidare.
Jag vet inte om det är något fel på mig men jag tänker ofta på det. Och därför vill jag alltid säga hej då ordentligt när jag skils från någon även om det bara gäller några timmar. Och så vill jag inte ha några ouppklararde grejer med någon. Nu går det ju inte alltid att undvika. Och det finns alltid mer bra saker man skulle kunna säga till varandra. Och när någon dör så känns det nästan alltid som det kommer alldeles för tidigt. Men kanske gör den där tanken i bakhuvudet att man blir en lite bättre medmänniska. Jag beundrar människor som orkar jobba i en miljö där man ofta får möta den där följeslagaren och de som blir kvar.
Hej Ansibecki!
Det är helt normalt, tror vi alla gör det i olika grad och vid olika skeden i livet. Just det att man är medveten om döden gör att man kan uppskatta livet på ett helt annat sätt. Jag tror livet kan bli rikare då. Man tar inte saker för givna på samma sätt.
Jag tror det stämmer som du säger, att man kanske blir en lite bättre medmänniska om man behåller den medvetenheten. Och att man kanske, kanske är mer rädd om de människor man har i sin närhet.
Hoppas du har en riktigt fin kväll!
Hej Agnete!
Läste din fina kommentar här innan den försvann bort någonstans...
Tack snälla rara du!
Skicka en kommentar